Reseberättelser 2011

Med husbil till Litauen berättad av förstagångsbesökare från Karlshamn

Måndagen den 1 augusti 2011 påbörjade vi vår första resa till Litauen. Vi ville gärna åka tillsammans med någon annan husbil på grund av vår okunskap att färdas i ett land där vi inte kan språket och den trygghet man känner när man är mer än en husbil. Jag vill redan nu slå fast att vi uppfattade det som ett tryggt land att färdas i. Yngre människor vi mötte talade bra engelska. Vi sökte information på Internet och Litauen har förändrats mycket och gamla resebeskrivningar överensstämmer inte alltid med verkligheten. Utvecklingen i Litauen går väldigt snabbt. Landet är förvisso fattigt men verkar ha en väl uppbyggd infrastruktur. Man ska betänka att samtliga baltiska länder bara har varit självständiga i 20 år vilket är en mycket kort tid i ett lands historia.
Det finns flera hamnar som har förbindelse med Baltikum. Vi rullade på färjan i Karlshamn som går till Klaipeda medan våra finska bekanta som vi skulle köra tillsammans med i Litauen åkte färja över Finska viken mellan Helsingfors och Tallinn. Det går också bra att komma till Baltikum från Stockholm.
Färjan från Karlshamn, som avgår varje dygn året om, kastade loss klockan 18.00 och tar
14-15 timmar beroende på vilken veckodag man åker med. Rederiet gav bra information vid incheckningen och frågade vilka delar av Baltikum vi skulle besöka för att överräcka passande turistinformation. Det var ett mycket positivt och trevlig bemötande.
Efter en god middag ombord så hade vi turen att komma i samspråk med ett annat svenskt par som är aktiva i Svensk-litauiska Riksföreningen. Vid vår trevliga pratstund fick vi många bra tips. Tillbaka i hytten så hade vi en stor bunt broschyrer om Litauen och Baltikum som väntade på oss som kvällslektyr.
Vi avstod att koppla el till husbilen för att driva kyl/frys på färjan eftersom den levererar 230V/60Hz och inte som brukligt 50Hz. Djupfrysta juicepaket fungerade över förväntan och höll matvarorna kylda. Litauen har precis som Sverige 230V/50Hz och på campingarna fanns både uttag med vanlig svensk stickpropp och EU-kontakt. Vi kom lätt av färjan och tullarna var inte intresserade av oss, så strax efter nio på morgonen rullade vi iland.

Vår husbilsfärd i Litauen började med att vi tog färjan, som tar ca 10 minuter, över till Kuriska näset. Det kostade 112 Litas för färjan tur och retur och 70 Litas för att köra på näset. 100 SEK är ca 37 Litas. Det var enda gången som vi tyckte att något inte var billigt. I efterhand kan man fundera över om vi skulle ha tagit en övernattning i södra delen av näset vid Nida, eftersom vi körde hela vägen ner till gränsen mot Kaliningrad (Ryssland).

I vår planering hade vi förbokat en camping norr om Klaipeda där vi sammanstrålade med våra finska vänner. Punktligt, enligt överenskommelse, dök vi nästan upp samtidigt och checkade in på campingplatsen. Kortläsare fanns och campingplatserna håller en hög standard. Det var riktigt rent och snyggt. Vi betalade för vår husbil med två vuxna, omräknat i svenska kronor, mindre än 200:- natten. Alla campingar erbjöd i någon form Internet och vi betalade på flera campingar, hör och häpna, 5 Litas för 24 timmar fri surfning. Det var med andra ord nästan gratis att vara uppkopplad med datorn. Nattparkering med husbilen var en fråga som vi funderade på under resan om vi inte fick tillgång till någon camping inom rimligt avstånd. Nu blev det inget problem men det är en fråga som jag gärna vill fördjupa mig i.

Nästa dag fick våra husbilar vila och vi tog taxi in till Klaipeda. Taxin kostade 1,5 Litas/km vilket gav ett pris på ca 15 Litas för fyra vuxna att komma rakt in Klaipedas centrum. Vi vandrade runt och tillägnade oss stadens historia och besökte den gamla marknaden. Som kontrast till detta så fortsatte vi med taxi till Akropolis som är ett stort shoppingcenter med en isbana i mitten av hela komplexet och här finns allt att köpa.

Dagen därpå var navigatorn inställd på Litauens huvudstad Vilnius. Garmin har precis samma fina kartor som här hemma. Detta gav en stor trygghet när vi körde ut ur staden för att komma på motorvägen som är tvåfilig med riktigt fin beläggning.
En detalj skiljer motorvägen från det man är van vid. U-sväng är tillåtet för att komma av motorvägen till samhällen som ligger till vänster om motorvägens färdriktning men det är inte så dramatiskt som det låter. Det är mycket väl skyltat och hastigheten sänks vid avfarterna till 70 km/h.
Vi överraskades av att det gick folk på väggrenen. De var på väg till busshållplatserna som finns längs motorvägen. Trafikrytmen var lugn och hastigheten var inte uppskruvad. Med jämna mellanrum ser vi rastplatser och jag tror inget annat land i Europa har så rena och snygga rastplatser. De flesta bilarna var ganska nya och någon känsla att vi var i Östeuropa fanns inte på vägarna.
Rent allmänt kan man nog säga att vanliga landsvägar är lite smalare än vad vi är vana vid och beläggningen varierar. Vissa vägsträckor är mycket lappade och ibland sänkte vi farten när det blev väl gungigt i husbilen.

Vi passerade Kaunas som har en ställplats i utkanten av staden och nådde på eftermiddagen Vilnius. Här stannade vi precis utanför staden på Vilnius city camping och det var taxi som gällde för att komma in till centrum.

Vilnius - kyrkornas stad. Man behöver inte tro för att titta och tittade det gjorde vi. Det finns 40 kyrkor i staden. Eftersom Litauens befolkning är katoliker så skiljer sig kyrkorna från det man är van att se. Helt fantastiska kyrkor och alla var öppna för besökare. Några kyrkor var riktigt spännande att gå in i. Vi besökte naturligtvis också Vilniuskatedralen som var en imponerande kyrka för att sedan promenera på en gågata med massor av affärer i gamla stan. Detta tog tid…Det var många nya intryck och här borde vi ha stannat minst en dag till. Man kan besöka ett KGB museum och mycket annat i denna vackra stad. På kvällen var himlen fylld av luftballonger som gav ett mäktigt intryck.

Kyrkan St. Catherine i Vilnius

Vår färd gick sedan till Trakai. Ett slott som bör upplevas om man är i dessa trakter av Litauen. Slottet är det enda i Östeuropa som är beläget i en insjö. Vi övernattade här på en campingplats på andra sidan sjön. Till slottet kom vi med en turbåt.

Vårt slutmål på denna resa i Litauen var kurorten Druskininkai. Vi passerade Gruto parkas som är beläget 8 km från Druskininkai. Gruto parkas är ett friluftsmuseum med en fantastisk samling av sovjetiska skulpturer. Ett dike och vakttorn omger området för att skapa en illusion av koncentrationsläger men med den skillnaden att dess fångar nu är patrioterna av den kollapsade sovjetregimen.

I Druskininkai cyklade vi mycket i omgivningen. Det fanns både vattenland och SPA för den som söker det. Vi slappade riktigt i denna kurort innan vår färd fortsatte genom Polen till Tyskland med färja hem till Sverige men den delen är en helt annan historia.

Vår resa inriktade sig på att besöka några av de stora kända turistmålen och vi fick en mycket trevlig vecka. Vi kommer säkert att åka till Litauen och Baltikum igen.

Svenska ambassadens parkeringsplats i Vilnius Orenoverad baksida av hus i Vilnius

Lite fakta:
Litauen gränsar till Lettland i norr, i öster och söder till Vitryssland och Polen samt Kaliningrad i sydväst. Litauen är den största och folkrikaste staten i Baltikum.
I1 mars 1990 utropade Litauen sin självständighet efter decennier av sovjetisk ockupation. Den 20 augusti 1991 deklarerade Estland sin självständighet, följt av Lettland påföljande dag.
Våra kunskaper är nog oftast mycket små om de Baltiska staterna. Nedan kan du hitta några trevliga och användbara länkar för en resa i Litauen.

***********************************************************************************************************************************************

*******************************************************************************************************************************************

En besöks- och studieresa berättad av Eva Bertheau ordf. i lokalföreningen i Kristianstad

Första besöket gällde Zygaiciai-skolan, där Snickarboa sysselsatte 30 barn med målning, vävning, dekorationsbroderi och träarbete. Fågelholkar för olika sorts fåglar kommer att placeras ut i skogen, och övriga alster ställs ut på skolan vid terminens början.

Vi gladde oss åt att köket delvis är renoverat, nytt golv kommer att läggas i sommar. Bussen behöver repareras – en ganska stor kostnad.

En familj i Taurage träffade vi. Efter bilolycka är mannen psykiskt sjuk, mamman frisk och har vårdnaden om en dotter 13 år, rullstolsbunden och mentalt svåruppfattad. Med massörs hjälp kan hon nu stå upp med stöd en liten stund, och han menar att en tids rehabilitering borde få henne att gå. Vi noterar detta samt önskemål om handikapphjälpmedel.

Dag 2 tillbringar vi med Dauglakis byförening och 35 barn i deras Snickarboa. Full aktivitet råder med uppsnyggning av byn och röjning längs skogsleden, som de skapat. Kubbspel, lunch i tält, trivsam samvaro.

Han ger oss en bild av kommunen, trycker på att fjärrvärmen är dyr och att man måste stänga skolor på landsbygden. Han efterlyser turistiskt och kulturellt samarbete. Det diplom han överlämnar till oss (vi fick flera under veckan) tyder dels på uppskattning av våra insatser, men fr a att man erkänner behovet av humanitär hjälp, vilket ökar våra möjligheter att samarbeta med socialarbetarna.

Grybasmuseet visas för oss av föreståndarinnan Gabija. Där finns nu lokal för keramik – och glastillverkning i mindre skala, samt material för andra hantverk. Hon önskar influenser, idéer och kurser i hantverk från Sverige.- Finns det någon som nappar på detta? Själv har jag bollat det vidare till kommunen.

Snickarboa i Girdziai är slut för i år, men vi träffar lärare, rektor och ledare och visas runt på skolan. Här är byggnadens status betydligt förbättrad. Man oroar sig nu för nedläggning – antalet barn har mer än halverats – och funderar på andra sätt att använda byggnaden på. Såväl byadministratör som utbildningschef och präst kommer för att träffa oss. En överdådig lunch serveras på gräsmattan.

Vi fortsätter via Anykciai till Visaginas, där ingen av oss tidigare varit. Besöker Ignalina kärnkraftverk innan vi träffar ”Den vänliga familjen”, där både ledare, barn och föräldrar mött upp. Här var det ryskt! Rysk dans, rysk sång, klassiskt pianospel mm. Vi informeras om hur de inbördes försöker bistå varandra och, naturligtvis, om deras framtida behov.

Dag 5 vistas vi i och omkring Anykciai, som ligger naturskönt, och har många turistbegivenheter. Museibesök av olika slag och brödbak på ”hästmuseet” + typisk litauisk mat. En dag för avkoppling…

Sista besöket gäller Bullerbyn i Sventoji, där ”Den lilla ljusstrålen” från Siauliai bor med sina handikappade ungdomar resp. föräldrar och volontärer. Vi gör en hel del tillsammans med alla och beundrar de alster som de redan hunnit tillverka. En regnig men ”varm” dag.

Vår förening sponsrar fler Snickarboar och Bullerbyar, men det var dessa vi hann göra besök hos.

Resan var intensiv med många intryck, både sorgliga och glada, som det alltid är när man är i L. Överallt tog vi upp ev. önskemål för översändning, och överallt möttes vi av stor tacksamhet, ja, generande stor.

Stort tack till vår Laima som arrangerat hela resan på ett utomordentligt sätt!

=======================================================================================================

När vi satte oss ner för att bestämma vad vårt projektarbete skulle handla om var det ganska uppenbart vad vi båda ville göra. Hjälparbete och det som intresserade oss var barnhem. Kanske för att vi inte har tillgång till det i Sverige? Vi ville veta hur de arbetade och hur själva processen adoption går till. Men när man startar ett arbete hamnar man ofta någon annan stans. Det var exakt det vi gjorde.

Vad ville vi uppnå med vårt projektarbete? Alla människor i världen är väldigt mån om att det finns mindre lyckligt lottade människor runt om i världen och vi alla måste ta vårt eget ansvar till att bidra med någonting. ”Alla kan inte hjälpa alla men alla kan hjälpa någon.” Nu var det dags för oss att ta det ansvaret! I Sverige har vi inte barnhem, det kanske är därför det lät så lockande? Vår plan var att besöka ett fattigt barnhem och hjälpa dem. Att kunna hjälpa dem som inte är lika lyckligt lottade, lät som en utmärkt plan för oss! Då kom vi att tänka på Polen, och högst upp på listan stod socker, blöjor och hygienartiklar. Vi trodde att detta skulle bli en lätt match, klart att man vill sponsra två ungdomar som gör en bra sak, eller? Men denna resa var svårare att lyckas med än vad vi väntat oss…

Genomförandet
Under vårt genomförande har vi stött på mycket komplikationer. Det var många gånger vi var nära att ge upp men vi fick tillsammans kämpa och försöka hitta nya lösningar. Så från början var hela planen att åka till Polen för att se hur processen adoption fungerar. Men istället hamnade vi i Litauen med en stor hjälpsändning. Vi låg på telefonen nästan varje dag, hade kontakt med svenska ambassaden och alla möjliga människor. En dag såg det som att allt vi kämpat för under så lång tid skulle vara förgäves. Vi var nära på att lägga ner allting för vi hade kämpat under ett års tid men knappt kommit någon vart. Då kom vår lärare Britt-Marie Brask med en artikel som vart med i Alingsås tidning. Artikeln handlade om en kvinna vid namn Elly Grönberg. Hon hade haft hjälpsändningar till Litauen under 13 år och skulle snart ha en till. Nu var både jag och Rebecka igång igen. Vi fixade hennes nummer och ringde henne direkt. Erbjudandet om att följa med henne var lockande och det enda som fattades var pengarna för att kunna göra detta möjligt. Vi ansökte hos många, men fick inga svar eller så ringde de och avböjde. Efter ett tag ringde Lions club i Alingsås och ville sponsra oss med 3000 kronor. Efter det föll alla bitar på plats. En mycket generös privatperson sponsrade oss med 2000 kronor. Sedan ansökte vi om ett stipendium från skolan på 1000 kronor var och det gick igenom. Så allt slit kändes äntligen värt!
I Litauen
Nu stod vi på Alingsås station och väntade förväntansfullt på Annelie (Ellys vän) som var på väg att hämta oss för att sedan påbörja resan ner till Karlshamn där färjan skulle gå.
Det var en lång bilresa och det var trångt i bilen eftersom Ellys två barnbarn också var med i bilen men alla var så upprymda så det var ingenting man brydde sig om. Incheckningen skedde klockan 17.00 och sedan var det en natts sömn innan vi äntligen var framme. Direkt när vi kommit fram var det snabba ryck till handikappsskolan där rektorn Tamara tog emot oss med ett brett leende.
Två stora DHL långtradare körde in på skolan och där stod cirka 15 litauer som hjälpte till att lasta av allting. Dessa långtradare var 17 meter långa och helt fyllda. Mycket hade inte kommit med i denna sändning heller. Exempel det som jag och Rebecka fixat från Ica Maxi. Men det skulle komma med i Ellys sändning vid jul.
Tamara visade oss sedan runt i skolan, vi fick se deras klassrum träffa barn med olika handikapp. Nästan alla bord, stolar och skolmaterial kom från Sverige! Till vår förvåning kunde många väldigt bra engelska, dock inte barnen. Vissa hade också börjat lära sig svenska och Lina som kom från tiobarnsfamiljen kunde tala helt flytande. Efter att ha vart där i cirka 5 timmar var det dags att åka vidare. Då vi åkte till tiobarnsfamiljen och till dem hade vi med oss 64 rullar toalettpapper, mycket kläder, kaffe och julprydnader. När vi steg in i deras lägenhet sa Rebecka: ”Det luktar lik här” och alla instämde, det var hemskt. De har mögel och svamp i hela köket, samt vardagsrummet. Vardagsrummet var inget vardagsrum. Det var fyllt av sängar med knappt någon plats för någonting annat. Sovrummet hann vi inte se, men det förvånade ingen av oss om det sett lika ut där. De har inga pengar för att fixa huset och pappan verkade tro att allting skulle bli bra och att det skulle försvinna om han fick kakel och cement. Vad de inte förstår är att huset måste rivas och byggas om. Anledningen till att detta uppstått är för att husen är byggda direkt på marken, inte bara detta utan nästan alla i hela Litauen. Någonting som kommunen borde riva och bygga om för hälsans skull. Mamman var den enda som jobbade och därför finns det inte mycket pengar. Vi fick veta att i Litauen har man en minimun lön på 800 litas, detta är ungefär 2400 kronor och detta är var mamman tjänar. Väldigt lite pengar för så många att försörja plus deras hyra. Vi fick veta att pappan var arbetslös men inte för att han var sjuk utan han var lat. Han säger: ”Det är ingen idé att jag tar ett jobb för när kaklet kommer, kommer jag ha fullt upp med att fixa här hemma” men det kanske aldrig kommer. Kommunen har vägrat att hjälpa dem, enda chansen för mamman och barnen är om hon lämnar honom. Så vi kan ingenting annat än att hoppas, för hennes och för barnens skull. Efter vi vart på besök hos tiobarnsfamiljen åkte vi till SOS - Vaikai där Virginia väntade på oss. Elly hade redan vart där och lämnat ett lass med saker så vi hade ingenting med oss förutom tvättmedel. Virginia är mycket godhjärtad, hon bor på detta hem och syftet med det är att barn som bor i familjer med dålig ekonomi får komma dit och äta, leka, duscha, tvätta och i vissa lägen sova. Här träffade vi också en del barn från tiobarnsfamiljen som fick bo där under somrarna. En del kom dit bara för att få duscha och äta. När vi kom dit var Virginia helt förstörd. Man hade beslutat att hon inte fick ha lika mycket barn där längre. Innan hade hon fått ha cirka tio stycken och nu hade man minskat det till tre stycken. Barnen hade skrivit dikter till oss (på litauiska så vi förstod inte) de hade även gjort fina tackkort till oss och en del andra saker som nu finns i våra hem i Sverige. När vi pratade med Virginia såg vi på henne att gråten inte var långt borta, hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon hjälper andra människor så mycket att hon själv är på väg att gå under. Hon bor på detta hem och är nästan aldrig hemma med sin man, barn och barnbarn. Delegerar hela sitt liv för att hjälpa andra när hon knappt har pengar eller sin ork kvar. Därför är hon så glad för all hjälp hon får från Sverige. Jag tror inte ens de kan beskriva med ord hur de tacksamma de är för allt Sverige har gjort för dem. Även fast det var intressant att lyssna på allt hon berättade var det dags att åka vidare, denne gång till ett spädbarnsbarnhem. Självklart fanns det inte bara spädbarn där, barnen fick vara där tills dem blev max 5 år. Dessa barn har mödrarna lämnat bort så där väntar de på adoption. Här såg man att det också var fattigt, huset var snyggt byggt och allting såg fräscht ut, men barnens kläder var alldeles för stora och det såg ut som trasor på dem. Vi tror att barnen förstod att människor som kommer dit är där för att adoptera, så när vi kom dit ville alla barn vara med oss för att antagligen få ett hem. När vi sedan gick började barnen att gråta otroligt mycket detta var hemskt att höra, vi alla ville ta med dem hem! På väggarna hade de otroligt mycket kort på barn som hade bott där och sedan fått ett hem. Många av dem hade kommit till Sverige. Nu var det dags att åka tillbaka till tiobarnsfamiljen för att lämna väldigt bra nyheter! Familjen skulle få 500 litas (1500 svenska kronor) att handla mat för. Mamman började gråta av lycka! Dock fick de inte handla öl, cigaretter eller sprit men detta skulle de aldrig drömma om att göra. Så vi bar av till affären, Elly, Paulina, Rebecka, Annelie, mamman och den ena dottern de plockade på sig mycket mat och när det var dags att betala fanns det 250 litas kvar så vi tog en runda till. Sedan körde vi hem henne till familjen och nu var klockan tio. Vi hade hållit igång i 12 timmar så detta fick räcka för denna dag. Vi åkte till hotellet där Paulina, Rebecka, Annelie och Elly åt middag för att sedan sova. På onsdagen åkte Paulina, Rebecka och Annelie till färjan för att åka hem. Elly, hennes dotter och barnbarn stannade kvar en dag extra.

Vyer från platser som besöktes i Klaipeda
Skrivet av Paulina Aspljung.
Projektarbetet utfördes av Paulina Aspljung och Rebecka Glader. Resan gjordes av Paulina Aspljung, Rebecka Glader, Elly Grönberg, Ellys dotter Anna, hennes två barnbarn
och Ellys goda vän Annelie.
Mina tankar går till de behövande i Litauen, Klapeida.

*********************************************************************************************************************
*********************************************************************************************************************

Läs en gripande reseberättelse (Detta är också Litauen mitt i Europa 2011).

Dagbok för Vänner emellans hjälpsändningsresa 1:a – 8:e maj 2011 http://www.vanneremellan.se/

Skriven av: Anna-Stina Karlsson: Tranås och Johanna Lantz: Ljungsbro

*********************************************************************************************************************

Omtumlande upplevelser i Litauen för fyra IB-elever från Skara
Texten hämtad i lokaltidning i Skara samt en liknande lokaltidningen i Radviliskis, Skaras vänort, något nedbantad och redigerad av
Göran Olsson vår förenings sekreterare.

Fyra elever som läste IB-programmet på Katedralskolan i Skara startade efter förra årets Forum Litauen som just ägde rum i Skara med att skapa kontakter med en motsvarande skola/elever i Radviliskis i Litauen. Efter en kämpig insamling och en intensiv termin åkte man på försommaren till Litauen med pengar som de samlat in och överlämnade till barn och gamla. Som en del i IB-programmet skall eleverna göra en insats för behövande helst med en global inriktning. Ett syfte är att eleverna ska utveckla empati, lära sig om samhället, ta ansvar och göra något utan egen vinning. Fyra elever valde således på hösten 2010 att ägna sig åt Litauen och Skaras vänort Radviliskis. Gåvorna skulle de själva överlämna. De började med att sälja hembakat på ett föräldramöte och när de såg att det kom in pengar tog det riktig fart. Man deltog på skyltsöndagen, sålde lotter utklädda till tomtar, men vädret, kyla och snöstorm tog nästan knäcken på dem. Därefter följde loppmarknader och fler lotterier. De fick stort stöd av sin lärare Margareta som imponerades av deras vilja och engagemang och hjälpte själv till med en del egna insatser. Hon berättade ofta för andra hur kul det var att se ungdomarna som verkligen ville göra något. Till slut hade de fått ihop 10.800:-. En van Litauenbesökare även hon lärare hjälpte till att arrangera resan och dessa båda lärare och de fyra flickorna var de som åkte till Litauen. Det var med stor spänning eftersom man även skulle få återse de ungdomar från Radviliskis som hade gästat Skara under Forum 2010. Den 25 maj startade man sin resa via Stockholm-Riga och första målet var barnhemmet i Radviliskis, där man även skulle ha sitt logi under besöket. Med sig hade de både pengar och gåvor. Det blev intensiva dagar med starka känslor och möten som de aldrig kommer att glömma. De besökte även äldreboendet i Polekele strax utanför Radviliskis, där de bl.a. överlämnade blöjor, de äldre får bara en blöja/dag vilket satte djupa spår i besökarna, så de köpte nästan upp alla blöjor de kunde få tag på i Radviliskis. Innan besöket ringde man och undrade om de äldre önskade sig något, blev svaret youghurt och en banan. Flickorna fick bära in detta högtidligt till de äldre och möttes av en tacksamhet som de aldrig kommer att glömma. I den stunden kände de att varenda timma man lagt på sitt projekt hade varit värt allt slit och man hade inte långt till tårar. Tillsammans med föreståndaren på barnhemmet köpte man sedan ett berg av leksaker som man överlämnade vid en gemensam fest. Det bodde 55 barn på barnhemmet. En del barn hade alkoholiserade föräldrar det fanns även barn med medfödda alkoholskador. Ungdomarna hann naturligtvis även med att träffa sina jämngamla kompisar på gymnasiet i Radviliskis och göra en hel del utflykter tillsammans. De mest bestående minnena från resan var att se den glädje och tacksamhet som visades av alla för sådant som vi här i vardagen tar helt för givet att det bara skall finnas och fungera. Projektet blev t.o.m. större än tänkt så nu hoppas man att kunna göra nya insamlingar och att man skall kunna föra arvet vidare till yngre elever.

************************************************************************************************************************

Reseberättelse av Göran Olsson föreningens sekreterare
2011-05-04
Den fjärde maj var det så dags för en ny resa till Litauen. Under den kommande veckan var flera olika besök inplanerade. Färjan till Klaipeda avgick planenligt kl.18.00 överfarten var lugn.
2011-05-05
Den femte på förmiddagen nådde vi hamnen i Klaipeda. Det tog ganska lång tid att tömma färjan på fordon, men strax efter 11 var jag så på väg mot dagens första mål, nämligen Kedainiai. Här skulle jag boka in på hotell Aroma Rex ett litet fint hotell mitt i centrum.

Hotell Aroma Rex i Kedainiai Kyrka i Anyksciai Besökare vid mötet
Eftersom det nu var lunchtid gick jag till en god vän Gintaras Karalius som har ett litet matställe i kvarteret intill. Han dukade fram dagens lunch och därefter var det så dags att bege sig till Anyksciai där skulle jag träffa övriga i den svenska gruppen som vid lunchtid var på besök i Ukmergé. När klockan närmade sig 17-tiden anlände övriga och vi möttes av personal från den lokala föreningen. De tog oss med till föreningslokalen och där var redan många samlade från olika delar av samhället med borgmästaren i täten. Här bjöds vi på litauiska läckerheter och alla fick presentera sig och därefter diskuterades olika samarbetsområden. Då jag skulle tillbringa natten i Kedainiai lämnade jag Anyksciai vid 20-tiden.
2011-05-06
Denna dag inleddes något tidigt med frukost på hotellet, för att därefter bege mig mot Vilnius dit jag anlände vid 10-tiden. Här skulle jag tillsammans med representanter från Sverige och de olika lokala föreningarna i Litauen göra ett besök på svenska ambassaden.

Strax efter kl.11 tog ambassadören emot och bjöd in oss. Här bjöds det på kaffe och kakor medan ambassadören talade om ambassadens arbete och att det just i år var 20 år sedan Sverige och Litauen återupptog de diplomatiska kontakterna. De båda riksordförandena och de lokala föreningarna presenterade sin verksamhet och därefter fortsatte en livlig diskussion under någon timma. När så detta besök var slut skulle vissa ur den svenska gruppen åka till Prienai för ett besök med den lokala föreningen. Då jag var en av dem så gick nu färden på lite mindre vägar och mot kvällen nådde vi staden Prienai. Det visade sig att ingen av oss gjort något längre besök genom åren i denna stad.

Snart möttes vi av ordföranden Andrius och han bjöd hem oss till sin lägenhet. Här hade hans hustru dukar fram ett stort bord av läckerheter. Jag fick även tillfälle att träffa min vän Regina som även hon var inbjuden. När detta möte avslutades hade vi ännu mycket kvar på dagens program. Färden gick nu till Kedainiai där även övriga svenska deltagare skulle övernatta på ett av stadens hotell.

Här möttes vi av f.d. ordf. i den lokala föreningen i Kedainiai och hon tillsammans med maken bjöd hem oss och även här bjöds mycket gott. I just Kedainia skulle det dagen efter firas att föreningen fyllde 10 år, och snart närmade sig snart klockan midnatt och vi blev skjutsade tillbaka in mot centrum och nattvila. Jag begav mig nu till mitt hotell och nästa dag skulle jag ägna förmiddagen åt att träffa vänner.

2011-05-07
Dagen började med lite sovmorgon innan jag tog kontakt med Vida och Ramunas. Då Vida inte kände sig så bra denna dag blev det att tillbringa hela förmiddagen hemma hos Ramunas som har flera svenska vänner och ett stort intresse för Sverige. Här kunde jag både provsitta den ryska bilen Lada och provcykla svensk militärcykel. Då vi båda har en bakgrund som officer så fanns det mycket att tala om. Strax efter lunch var jag så tillbaka på hotellet och snart var det så dags att bege sig till en av stadens synagogor som idag inrymmer ett mångkulturellt centrum. I denna byggnad skulle den stora festen ta sin början.

Festligheterna inramades av många tal och mycket musikunderhållning främst från ungdomar och ungdomsgrupper. Innan det därefter var dags för en liten stadspromenad fanns möjlighet att ta för sig av det uppdukade bordet. Efter den lilla rundvandringen var vi snart alla samlade på Grejaus Namas där festkvällen skulle fortsätta med mat, dryck och musikunderhållning. Här fanns möjlighet att träffa vänner och kontakter från stora delar av Litauen, närmare 90 personer deltog i festligheterna. Efterhand som kvällen led mot sitt slut och natten närmade sig avtog firandet och snart var vi bara några kvar som var från Kedainiai eller som bodde på de lokala hotellen. Efter en trevlig kväll begav jag mig till mitt hotell och ännu en dag i Litauen var slut.
2011-05-08
Denna dag började med att jag träffade en del av övriga svenskar innan jag själv begav mig till utkanten av staden för att träffa Vida och idag kände hon sig bättre så jag avslutade mitt besök i Kedainiai med en tidig lunch tillsammans med en av mina goda vänner, innan färden gick vidare. Ett kort besök vid kvarnen och det fina matstället i Seduva, innan färden gick vidare genom Radviliskis och Siauliai för ett kort stopp och en rundvandring i Kursenai. Nu återstod bara en programpunkt denna dag nämligen middag och övernattning på mitt favoritställe i Litauen HBH Juozo Alus vid Palanga. Inbjuden till middag var en av mina senaste kontakter i Litauen nämligen Virginiaja från Klaipeda som är engelsklärare och på utsatt tid anlände hon och efter en underbar kväll med mycket god mat, promenad i skulpturparken skildes våra vägar och jag hade bara en natt kvar i Litauen trodde jag... men nästa dag skulle jag mötas av en överraskning.
2011-05-09
Denna dag hade jag tänkt som en turist och shopping dag. Det började med en tur in till centrum av Palanga och naturligtvis en promenad ut på långa bryggan.. men här kom dagen första överraskning bryggan avstängs för reparation inför turistsäsongen. En fika på gågatan och ett telefonsamtal till Raimonda som bor på vägen mot Klaipeda. Hon var hemma så här blev det ytterligare en fika innan jag nådde Klaipeda och Akropolis för shopping och en god måltid.

Nu närmade sig tiden för att bege sig ut mot hamnen. Just när jag satte mig i bilen kom första mobilsamtalet om att färjan inte skulle gå denna kväll, efter några samtal hade jag fått detta bekräftat och det vara bara att leta efter något att göra för kanske jag skulle få vänta 2 dagar på hemresa. Det är inte svårt att finna reservprogram med över 23 års erfarenhet av Litauen och vänner i landets alla hörn. Men nu hade jag ju redan träffat en hel del men det fanns ett alternativ och det var att bege sig mot Jurbarkas och här skulle jag kunna stanna i flera dagar om det behövdes. Det blev den lilla staden Smalininkai ca. 10 km väster om Jurbarkas och det underbara lilla hotellet vid Nemunas strand som blev min första anhalt. Här kände man igen mig sedan tidigare besök och jag blev direkt visad till mitt rum och vi bestämde att ta en natt i taget eftersom jag inte visste när jag skulle komma med på en färja. Kvällen tillbringades hos mina vänner inne i Jurbarkas.

2011-05-10
Efter en mycket god frukost var det så dags att se sig om längs floden där man på andra sidan har den ryska enklaven Kaliningrad. Jag passade på att titta på skulpturparken och i övrigt invänta telefonsamtal från Karlshamn. Klockan 11 fick jag första beskedet att tidigast kl.13 svensk tid kunde man meddela om jag kom med eller inte.

Det blev ännu ett besök och lunch hos mina vänner. Prick kl. 14 litauiska tid ringde man och sa att det fanns en plats om jag kunde ta ett enklare nattlogi. Nu var det bara att göra sig klar att bege sig mot Klaipeda. Ett litet stopp när jag passerade hotellet som ställt upp, de förtjänade en liten present, därefter låg vägen över Silute framför mig. Jag nådde färjan i god tid och efter ganska lång väntan och ett enormt stuvande och trixande med långtradare och personbilar så kom nog de flesta även från dagen innan med på denna tur. Efter en god måltid var det så dags för nattvila och ännu en tur över Östersjön.
2011-05-11
En dag försenad nådde jag så Karlshamn på utsatt tid och efter en del väntan på att alla knutar skulle lösas upp kunde jag så lämna färjan och åter bege mig mot Kristianstad och ännu en resa var slut.
Vid pennan
Göran Olsson

*************************************************************************************************************************

Reseberättelse av Göran Olsson föreningens sekreterare
2011-04-14
Vi var flera inom föreningen som fått en inbjudan att komma till Birzai och fira Pagalbos Centras 10 årsjubileum den 16 april. För min del började resan den 14 april då jag tog färjan från Karlshamn till Klaipeda dit jag kom på förmiddagen den 15 april. På färjan träffade jag en stor grupp under ledning av vår ordförande Walla Carlsson som också de var på väg till Birzai. Bland deltagarna fanns representanter från olika församlingar såväl Pingst- som Metodist och alla var lastade till bredden med hjälpsändningar till Birzai.
2011-04-15
När vi nådde Klaipeda skildes vi för att därefter längs olika vägar ta oss till Birzai, där vi åter skulle vara samlade på kvällen. För min del tog jag vägen över Plunge och gjorde ett litet stopp där och besökte ungdomshuset Cyrulis som stöds av föreningen i Boxholms och jag kunde konstatera vilken stor verksamhet som bedrivs inom barn- ungdomsverksamhet och secondhandförsäljning. Nästa stopp blev i Siauliai, passerade spädbarnshemmet, inga barn ute, varför? Ringde på och välkomnades av föreståndaren Raimonda och hon berättade att jag råkade komma när alla barnen sov efter lunch. Jag bjöds på fika och vi samtalade om den hjälp som just anlänt från Kristianstad och hon passade på att sända ett stort tack och en inbjudan till föreningen i Kristianstad att de är välkomna att besöka verksamheten på spädbarnshemmet, där fanns 63 barn i ålder 0-6 år de flesta 0-4.

Behovet av blöjor, kläder och hygienartiklar var bra mycket större än leksaker. Några av de allra minsta var vakna så jag hälsade på dem innan färden gick vidare in mot centrum och ett besök på turistbyrån där Meiluté tog emot. Meluté en gång au pair-flicka i Stångby i Skåne och har sedan dess tillhört mina bästa vänner i Litauen och nu

har snart 15 år gått sedan tidningsartikel i Skånska Dagbladet som ledde till denna kontakt var införd "Flickor från öst jobbar i Skåne". Därefter blev det sen lunch på restaurang Arkas intill turistbyrån ett ställe som alltid kan rekommenderas när man är i Siauliai. Färden gick därefter via Pakruojis, Pasvalys till Birsai dit jag anlände mot kvällen.

Efter incheckning på hotellet var det så dags att åter sammanstråla med övriga som nu var i full färd med att lossa bilar och släp med lådor, säckar, möbler och allt annat som togs omhand på Pagalbos. Här passade även en helt ny vän till mig Edita komma på besök, hon är från Panevezys men av en tillfällighet var hon just i Birzai denna helg. Då hon inte visste mycket om detta med socialt hjälparbete så var det bara att låta platschefen Regina berätta allt för henne, detta imponerade stort och hon blev helt tagen av denna stora verksamhet som pågår mellan Sverige och Litauen inom socialt hjälparbete. Nu var det så dags för ett besök i Paceraukstes i nordöstra Litauen drygt en mil ifrån Birzai nära lettiska gränsen, på denna plats finns ett kriscentrum som drivs av Pagalbos och nu skulle det även under lördagen invigas ett gårdsbageri på denna plats som till stora delar sponsrats av föreningen i Boxholm.

Vi kom dit för att denna kväll avtacka den personal från Kumla som installerat och lärt ut allt om hur man använder denna stora bakugn, det blev även tillfälle för besökarna att göra sin egen pizza denna kväll. När mörkret lagt sig över den Litauiska landsbygden var det så dags att bege sig till hotellet.
2011-04-16
Nästa dag skulle det vara marknad i staden så jag begav mig dit, men oj var skall man parkera? Det blev att förflytta sig långt från marknadsplatsen med bilen och sen bege sig till fots och bese alla dessa marknadsstånd och olika underhållning. Passade även på att göra en rundvandring runt slottet som senare på dagen skulle besökas i festyra. När klockan närmade sig 13 så var tiden inne att sitta in i metodistkyrkan där en tacksägelsegudstjänst skulle äga rum. Eftersom det fanns besökare från olika länder hölls den delvis på litauiska, svenska och engelska. Allt avslutades med att besökarna inbjöds till ett uppdukat bord av olika delikatesser i stor litauisk anda. När klockan sen närmade sig 15 var sällskapet på plats på slottet och nu hade även en stor grupp på över 30 personer från Boxholm anlänt liksom Ausra en tjej från Klaipeda som många av oss känner och hon följde föreningen från Boxholm men skulle även hjälpa till att tolka under det fortsatta firandet.

Efter många tal, presenter och olika ungdomsgruppers uppträdande med sång och musik avslutades denna festlighet med ännu ett digert uppdukat bord av olika läckerheter. Nu begav sig alla festdeltagarna ut till den lilla byn Paceraukstes där den officiella invigningen skulle ske genom att Monica och Karin från Boxholm förrättade själv bandklippningen innan alla bjöds in att se och smaka av all läckerheter som under dagen ställts i ordning. Under hela festen deltog byborna vackert uppklädda med sång musik och mot slutet även dans på gårdsplanen. När denna trevliga dag gick mot sitt slut skulle för mig endast en natt återstå för mitt besök i denna del av Litauen.
2011-04-17
På morgonen den 17 april som var en söndag lämnade jag Birzai efter frukost för att ta vägen över

Kedainiai ner mot en helt annan del av Litauen nämligen Jurbarkas med sitt vackra lägen vid den stora floden Nemunas. I Kedainiai blev det ett stopp för lunch tillsammans med ännu en av alla mina vänner i Litauen, nämligen Vida som är engelsklärare. Hon kan allt om denna del av Litauen och välkomnar besökare och hjälper gärna till som tolk och guide. Färden gick senare på lite mindre vägar ner mot Jurbarkas dit jag kom när eftermiddagen närmade sig sitt slut. Incheckning på det lilla hotellet som ligger i utkanten av staden bara ett stenkast från Nemunas strand är ett bra alternativ till boende. Därefter en självklarhet för mig besök hos den familj där allt en gång började 1988 Jouzas och Audrone med dottern Greta tog emot (sonen studerar i Vilnius). Efter fika blev det en promenad längs floden innan Audrone bjöd på en helt underbar middag på kvällen.

2011-4-18
Nästa dag så skulle jag tillsammans med Audrone som ju även är ordförande i den lokala Litauisk-svenska föreningen besöka olika mottagare som den senaste tiden fått hjälp från Kristianstad. Vi började med att besöka Jurbarkas compassion charity support fond.

De har en liten källarlokal i samma byggnad som föreningslokalen. Här pågick arbete med att packa olika hjälppacket till behövande. Nästa programpunkt var ett besök på ett dagis i det lilla samhället Simkaiciai i nordöstra hörnet av kommunen. Där tog Reda emot och visade runt. Hon var jätteglad och visade stolt upp den nya spisen som sponsrats av föreningen i Kristianstad.

Hon visade runt i alla utrymmen och jag kunde konstatera att allt man såg hade kommit från föreningen i Kristianstad allt från leksaker till lamellgardiner, kyl, köksmaskiner ja faktiskt allt. När första hjälpen sändes till denna plats inför Påsken 2008 fanns inte mycket bara stora gapande tomma utrymmen, några få leksaker från sovjettiden och ett kök nästan helt utan utrustning.
Nu vill jag säga att detta är ett av de bäst fungerande dagis jag sett i Litauen. Efter en jättegod lunch var det dags att tacka och åter bege oss till Jurbarkas. Här väntade nu olika kulturella besök tillsammans med Audrones man, min första kontakt i Litauen för över 23 år sedan. Därefter tog föreningsmedlemmar emot i föreningslokalen som helt rustats upp genom bidrag från Kristianstad. Här bjöds på goda kakor och många intressanta kontakter och samtalsämnen. På kvällen bjöd Audrone igen på middag.

Föreningslokalen i Jurbarkas Vy vid floden Nemunas Hotell nära floden
2011-04-19
Efter frukost och ett kort besök hos mina vänner så var jag snart på väg mot Klaipeda dit jag anlände lagom till lunch. Jag hade inbjudigt våra glada svensktalande ungdomar Raimonda, Ruta och Ginte och snart satt vi alla på en av restaurangerna på Akropolis. Det är trevligt att kunna sitta och tala svenska och att de även talar svenska med varandra förhöjer stämningen och man känner inte sig utanför utan kan vara med i alla samtal.

Nu kom det ett sms det var från Kerstin på Litauenhjälpen de var i trakterna kring Silute och det var dit jag nu skulle bege mig. Tog förväl av ungdomarna och åkte mot Silute, eftersom de rörde sig hela tiden norrut så sammanstrålade vi i Zemaiciu Naumiestis och efter att ha hälsat på en del av mina nya föreningsmedlemmar begav vi oss på två olika hembesök på landet till familjer med mycket svåra hemförhållanden.

Besök i olika hem på landet, på ena stället fanns inget boningshus längre
När allt var klart befann vi oss någon mil söder om Klaipeda och nu fick jag Mats och Kajsa som passagerare de hade varit med även vid överfarten till Litauen och kom från Karlshamn. Snart var vi framme vid hamnen och det var bara att köra ombord, parkera bilen och söka upp sin hytt. På kvällen när färjan seglade ut över ett stilla och blank hav passade jag på att inta en god middag, sen återstod bara att uppsöka sin hytt för nattvila.
2011-04-20
Efter frukost närmade vi oss den svenska kusten och snart seglade vi in i hamnen i Karlshamn och jag vinkade av mina medpassagerare och snart var jag på väg mot Kristianstad och ännu en innehållsrik resa var slut.
Vid pennan
Göran Olsson
****************************************************************************************************************************************

Fredag 15/4
Kl. 10.30 avgick bussen med 23 personer från Vänner emellan i Boxholm. Allra första stoppet blev på Järnvägsgatan i Mjölby där 2 personer steg på och andra stoppet blev OkQ8 vid ikea i linköping där ytterligare 4 personer anslöt. 2 personer som kom från Stockholm och 1 person som kom från Uppsala anslöt vid Frihamnen i Stockholm. Allt som allt blev vi till slut 32 personer. Ett stopp gjordes på Sillakrog i närheten av Södertälje för att äta lunch. När vi ätit lunch så fortsatte färden in mot Frihamnen där färjan avgick till Riga kl. 17.00. På Romantika hade vi en liten presentationsstund där vi kort berättade om oss själva eftersom många var nya för varandra. På färjan erbjöds dessutom kubansk afton med medryckande latinamerikansk musik men eftersom vi hade haft en lång färd så fick de andra passagerarna njuta av den utan oss!

Lördag 16/4
Eftersom båten skulle anlända till Riga hamn vid kl.11.00 så fick frukosten intas vid 8-snåret, det blev en riktig energifrukost och tur var väl det, för det blev ingen mat på hela dagen sen! (Men däremot bakelser och godis i oändlighet). Därefter var väskorna tvungna att vara packade och tax-free inköpen vara klara. När vi kommit iland och samlat oss så fortsätte den två timmar långa färden över gränsen till Litauen och Birzai. Väl framme där inkvarterades vi på två olika hotell då inget hotell var stort nog för oss alla. Vi klädde om för besöket på slottet där Pagalbos Centras firade sitt 10 års jubileum. Pagalbos Center är en hjälorganisation som Vänner emellan sammarbetar med sedan två år tillbaka. De arbetar med barn och familjer som har en besvärlig situation. På jubilèet fanns flera andra hjälporganisationer som hjälp denna organisation med olika form av hjälparbete. Alla blev vi tackade för våran hjälp och det Vänner emellan gör är att sända hjälpsändningar dit. De har också ett Kriscentrum för barn och familjer. Detta Kriscentrum ligger nära Lettiska gränsen. Området är hårt drabbat av arbetslöshet. Alkolismen är utbredd hos många familjer och Kriscentrumet har en stor funktion att fylla och för att inge hopp i dessa familjers framtid. Det var här som Bageriet skulle invigas, och som Vänner emellan har kunnat skänka 144 000 kr till. ”Drömmen om en bakugn” ”Personalen som arbetar här berättade våren 2009 för oss som besökte familjecentret att de drömmer om en ugn för att kunna baka bullar och matbröd. Det går åt mycket bröd på dagcentret och även till de matkassar personalen delar ut till behövande familjer. Bröd som idag till stor del måste köpas. Vi som hörde om personalens dröm blev intresserade och tog med oss ”drömmen” hem till Vänner emellan. När Vänner emellan besökte familjecentret hösten 2009 hade drömmen utvecklats till en dröm om att renovera lokaler i ett uthus så att det kunde rymma ett bageri. Vänner emellan beslutade att stödja byggnationen av detta bageri som i längden kan skapa ett eller ett par arbeten i byn. (www.vanneremellan.se)

Några vyer från invigningen
När vi anlände till invigningen med bussen stod byns alla invånare uppställda med granna folkdräkter och väntade på oss. Vi hann knappt stiga ur bussen förrän musik och dans började ljuda. Vi alla blev väl bemötta och framvisade till det litauiska bandet som verksamhetssammordnare Monica Karlsson och ordförande Karin Knutsson klippte. Därefter blev vi inbjudna till ett överdådigt bakbord fyllt med bullar, tårtor, kakor, matbröd och bakelser! Litauerna bjöd på en riktig folkfest med musik och folkdans, fika och soppa och en slags blandning av ärtor, majs och korngryn. Vid kl.20.30 var vi tvunga att fortsätta till vår sista destination för dagen – barnhemmet i Medeikiai – där barnen väntade på oss. Den här gången fanns det en liten sjumånaders baby som fick stor uppmärksammhet likt de andra barnen. Medlemmen Kerstin Johansson i Skeppsås hade skänkt en studsmatta, (som hon köpt av pengarna hon fick när hon fyllde 70 år), som vi fick lämna av.Vi lämnade dessutom av kläder och skor som vi hjälpts åt att samla in. Vi fick ta oss en rundtitt på barnhemmet och med hjälp av våran tolk Ausra fick vi svar på frågorna vi hade. Vad jag reagerade på var att när ett barn fyllt 18 år så myndigförklaras denne och får 500 Litas (ca. 1400 sek) till bostad, skola, mat och vård. När man varken har jobb eller husrum så räcker inte 1400 kr hur länge som helst, och om inga mer pengar kommer in, hur ska man då klara sig? Vid kl.22.30 var det dags att bege oss till våra hotell för att sova.

Söndag 17/4
På våra respektive hotell så fick vi frukost runt kl.08.00. Vi behövde starta tidigt för vi skulle hinna med mycket innan färjan Festival gick hem till Stockholm kl.17.30. P.O hämtade upp alla deltagare med bussen för nu skulle vi till en åttabarnsfamilj som bett om vår hjälp. På den gropiga lilla byvägen hade vi till slut kommit fram - hoppandes. Familjen var lantbrukare och ägde en ko, en kalv, en gris och några hönor som de försörjde sig på. De ägde däremot inte så mycket till hus eller inredning. Tre stolar fanns till det lilla matbordet och familjen bestod av tio personer! Men när jag väl gick på golvet i sovrummet så höll jag på att falla igenom! Fuktskadorna hade bildat mögel, och därför hade också tapeterna släppt från väggarna. Värmerören var dragna inne i rummen och golven bestod till stora delar av plywood. Taket inne hade svällt upp och det fattades på många ställen murbruk. Trots det orkade familjen som var väldigt arbetssam plocka bär och svamp i skogen för att försöka få in en liten inkomst. Den här gången lämnade vi främst lakan och handdukar eftersom vi fått veta innan besöket att familjen hade behov av det. I höst kommer vi att göra ett återbesök hos familjen för att förska bidra med lite möblemang och förhoppningsvis färg och tapeter och annat liknande behövligt. Det allra sista besköket gjorde vi hos en kvinna som för 1,5 år sedan varit med om en stor familjetragedi. Vid det tillfället skänkte Vänner emellan en summa pengar till begravningskostnaderna för kvinnans unga dotter och måg. Nu bor barnbarnet som är 4 år hos sin mormor. Som tack för det ville hon bjuda oss alla 32 personer på en god måltid. På ungefär 20 m² satt vi alla intryckta vid två fint dukade långbord och åt en fantastiskt god hemlagad måltid. Med hjälp av natuens resurser hade hon smyckat sitt hem trivsamt. Litauer är väldigt gästvänliga och delar gärna med sig av det de har. (Denna kvinna har varken indraget vatten eller avlopp i huset). På väg tillbaka till Riga kom Niilo på att han glömt sin nya märkesjacka i hallen hos kvinnan vi nyss besökt. Som den person Niilo är så ber han Karin meddela att han skänker jackan till familjen. Det fina i kråksången är att det nte var Niilos jacka! Utan Ingrid Sköld:s jacka! Av misstag hade han råkat ta fel jacka, eftersom han och Ingrid HADE likadana jackor. Den skämtsamma slutsatsen blev: Niilo är väldigt givmild så länge det inte är på hans egen bekostnad! Vi lämnade av Ausra som varit med och tolkat och berättat mycket om situationen i Litauen, sen steg vi på färjan. På färjan gjorde vi en liten utvärdering av de två dagarna och alla, likt jag, var mycket nöjda och glada. Trots att jag upplevde vår grupp som en flock hönor vid många tillfällen. Efter en intensiv resa droppade vi av en efter en mot hytten för en god natts sömn.

Måndag 18/4
Båten anlände till Stockholm kl.09.30 och därefter fortsatte vår resa tillbaka mot Boxholm. Vi stannade på Stavsjös fik & restaurang för att få i oss lite lunch.

Av: Johanna Lantz….